Då gjorde han det.
Dagen därpå snattade Tom en tesked och en mässingljusstake för att göra några pennor åt Jim av dem, och sex talgljus; och jag gick och slog i närheten av niggrernas kojor för att avakta ett lämpligt tillfälle och knyckte tre tenntallrikar. Tom sade, att det inte var nog, men jag sade, att ingen någonsin skulle få tag i de tallrikar Jim kastade ut, emedan de skulle falla i hundhuset och bland spikklubbstånden under fönsterglugen… och då kunde vi ta reda på dem, och han kunde kasta ut dem flera gånger. Det var Tom nöjd med. Så säger han:
»Va' vi nu har att tänka på ä' huru vi ska' få sakerna till Jim.»
»Vi tar in dom genom hålet, när vi få det färdigt», sade jag.
Han bara gav mig en föraktlig blick och sade någonting om, att ingen väl någonsin hade hört någonting så fånigt, och så började han fundera. Om en stund sade han, att han hade hittat på två eller tre sätt, men att det inte var nödvändigt att bestämma sig för något av dem än.
Den kvällen klättrade vi utför åskledaren litet efter tio och togo med oss ett av ljusen och lyssnade under fönstergluggen och hörde, att Jim snarkade; vi kastade in ljuset genom gluggen, men han vaknade icke. Sedan togo vi fatt i hackan och skyffeln igen, och efter ungefär en och en halv timme var hålet färdigt. Vi kröpo in under Jims säng och trevade omkring och funno ljuset och tände det och stodo bredvid Jim en stund och funno att han såg frisk och belåten ut, och sedan väckte vi honom varsamt och efter hand. Han blev så glad över att se oss, att han nästan grät, och han kallade oss för gullgossar och gav oss alla möjliga smeknamn, som han kunde hitta på; och han bad oss skaffa honom ett huggjärn att hugga av kedjan kring benet med. Och sedan
