ville han ge sig i väg utan att förlora en minut. Men Tom sade honom, att det strede mot reglerna och satte sig ned och redogjorde för honom för alla våra planer, och sade att vi kunde när som helst förändra dem på gonblicket vid första tecken till alarm, och han behövde inte vara det ringaste rädd eller orolig, då det var alldeles säkert att vi skulle befria honom. Jim sade, att han var fullkomligt belåten med allt, och så språkade vi en stund med varandra om gamla tider, och Tom gjorde Jim en hel mängd frågor, och när Jim talade om för honom att onkel Silas kom in till honom var eller varannan dag för att bedja med honom, och att tant Sally kom in för att se, om han hade det bra, och fråga, om han fick nog mat, och att båda två voro så vänliga de någonsin kunde vara, säger Tom:
»Nu vet jag, huru vi ska' göra. Vi ska' skicka till dig några saker med dom.»
»Nej, låt bli de'», sade jag; »de va' en av de urfånigaste idéer jag någonsin har hört.»
Men han brydde sig inte om, vad jag sade, utan bara gick på. Det var alltid så med honom, när han hade fått sina planer färdiga.
Han talade nu om för Jim, att vi skulle smuggla in repstegspastejen och andra större saker med Nat, den nigger, som bar maten till honom, och därför borde Jim se opp och inte bli överraskad och inte låta Nat se på, när han öppnade pastejen; och smärre saker skulle vi stoppa i onkels rockfickor, och då skulle Jim ta dem där; och andra saker skulle vi binda fast vid tants förklädesband eller stoppa dom i hennes förklädesfickor, om vi finge tillfälle till det; och han talade om vilka saker det var och vad de skulle vara till. Och han sade honom, att han skulle hålla en dagbok, som han skulle skriva på skjortan med sitt blod och allt det där. Han talade om allting för honom. Jim kunde inte begripa, vad allt detta skulle tjäna till, men då vi voro vita, så
