Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
328
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

sig åt för å göra den. Jag har aldrig hört nå' så'nt omtalas förr.»

»Nâ, så får jag väl göra den själv, då.»

»Vill han göra de', gullgossen? — vill han de'? Åh, jag har lust att kyssa jorden under hans fötter — de' har jag.»

»Jo, jag ska' göra de' därför att de' ä' frågan om dig å du har varit snäll mot oss å visat oss den förrymda niggern. Men du måste vara mycke' försiktig. Då vi ska' göra de', måste du vända ryggen åt mig, å va' jag än lägger i pannan, ska' du låtsas inte si de'. Å si inte på heller, när Jim tar maten ur pannan, för då kan de' hända nå'nting — jag vet inte vad. Å framför allt får du inte röra vid trolleriapparaterna.»

»Röra vi dom, massa Sid! Huru ni kan prata! Jag skulle inte vilja röra vid dom me' ett enda finger, nej inte för tio hundra tusen biljoner dollars — nej, de' ville jag inte.»


XXXVII.

Nu var den saken klappad och klar. Vi gingo nu ut och begåvo oss till skräphögen på bakgården, dit de brukade kasta gamla skor och trasor och söndriga buteljer och utnötta saker av järnbleck och allt sådant där skräp, och där påtade vi och letade och funno ett gammalt trasigt tvättfat av järnbleck och stoppade igen hålen så gott vi kunde, för det fatet skulle vi ha att baka pastejen i, och så togo vi med oss fatet ner i källaren och fyllde det med mjöl och gingo sedan in för att äta frukost. Och vi funno ett par takspånsspikar, och Tom sade, att de voro mycket bra att ha för en fånge, för med dem kunde han rista in sitt namn och sina sorger på fängelsemurarna, och den ena spiken släppte han ner i fickan på tant Sallys förkläde, som