hängde över en stolskarm, och den andra stucko vi fast i banden på onkel Silas hatt, som låg på byrån, därför att vi hörde barnen säga, att deras pappa och mamma skulle gå nu på morgonen till den förrymda niggern; och Tom släppte ner tennskeden i onkel Silas rockficka. Tant Sally hade inte kommit in än, så att vi måste vänta en stund.
När hon kom in var hon mycket varm och alldeles röd i ansiktet och vresig och kunde knappast hålla sig stilla, medan bordsbönen lästes, och sedan började hon hälla kaffe i kopparna med den ena handen och knackade med den andra det av barnen, som var henne närmast, i huvudet med sin fingerborg och sade:
»Jag har letat från takåsen och ända ner i källaren, och det går då över mitt förstånd, vart din andra skjorta har tagit vägen.»
Hjärtat föll ner i lungorna och levern och de där andra sakerna på mig, och en bit hård brödskorpa gav sig i väg med igenom halsen efter det, men mötte på vägen ett anfall av hosta och slungades ut som en kula ur en kanon tvärs över bordet och träffade ett av barnen mitt i ögat, så att det krökte ihop sig som en metmask och gastade till som en indian på krigsstråten, och Tom blev nästan rödblå runt omkring gälarna, och det var ett alldeles förfärligt oväsen i omkring en kvarts minut eller så där omkring, och jag skulle ha velat sälja mig själv för halva priset om det hade funnits en köpare. Men vi lugnade oss snart igen — det var bara den plötsliga överraskningen som hade tagit oss så svårt. Så säger onkel Silas:
»Det var då alldeles oerhört besynnerligt, och jag kan rakt inte begripa det. Jag vet alldeles säkert, att jag tog av mig henne, därför att…»
»Därför att du inte har mer än en på dig. Huru du kan prata heller! Jag vet, att du tog av dig henne, och jag vet det av ett bättre skäl än du med ditt hönsminne
