alltihopa vore där jag inte vill säga. Jag skall räkna dom en gång till.»
Nu lade jag ifrån mig den, som jag hade tagit, och när hon hade slutat att räkna dem, sade hon:
»Det var då ett välsignat bråk med det här — det är ju tie nu, vet jag, och hon såg både misslynt och förvånad ut. Men Tom säger:
»Nej, lilla tant, jag tror inte, att de' ä' tie.
»Du tror, du! Såg du inte, att jag räknade dom?»
»Jo, jag såg nog de', men…»
»Nå, så tar jag väl och räknar dom en gång till då.»
Jag hade redan smusslat undan en igen, och det blev nu bara nio för henne liksom första gången. O, vad hon nu var ond — hon riktigt darrade, så ond var hon. Men hon räknade och räknade, tills hon blev så bortkollrad, att hon till Och med ibland räknade korgen som en sked, och tre gånger blev det rätt för henne, och tre gånger blev det orätt. Till sist tog hon korgen och kastade den tvärs över golvet, och katten gav hon en spark, så han blev som alldeles från vettet. Och till oss sade hon, att vi skulle gå vår väg och lämna henne i fred, och om vi komme och bråkade mer med henne före middagen, skulle hon ge oss, så vi skulle känna det.
Men skeden den hade vi knyckt, och vi släppte ner den i hennes förklädesficka, under det att hon höll på att ge oss marschorder, och Jim fick mycket triktigt tag i den och i hennes takspånsspik också före middagen. Vi voro mycket belåtna med vår framgång, och Tom sade, att den var värd två gånger så mycket besvär, som vi haft, för han sade, att nu skulle hon aldrig, om det också gälde att rädda livet, kunna få skedarnas antal lika två gånger efter varandra, och hon skulle aldrig tro, att hon hade räknat rätt, om hon också hade gjort det, och han sade, att sedan hon hade räknat dem så många gånger under de närmaste tre dagarna, att hon blivit
