alldeles virrig i huvudet, å tänkte han, att hon skulle sluta opp med det och hota att ta livet av den, som uppmanade henne att räkna dem en gång till.
Den kvällen hängde vi också tillbaka lakanet på klädstrecket, men knyckte i stället ett annat ur hennes skåp, och fortforo i ett par dagar att lägga det tillbaka och knycka det igen, tills hon inte alls visste, huru många lakan hon hade, och sade, att hon inte brydde sig om det och inte tänkte pina ur sig den lilla smula liv, som hon hade kvar, för den orsaken, och att om det också gällde hennes liv, så räknade hon inte om dem en gång till, nej, hellre doge hon.
Tack vare kalven och råttorna och den krångliga räkningen, hade vi alltså allting klappat och klart nu vad angår skjortan och lakanet och skeden och ljusen, och vad ljusstaken beträffar, var det inte så kinkigt med den, för den skulle snart vara glömd.
Men med den där pastejen var det värre; vi hade alldeles förfärligt så mycket besvär med den. Vi lagade till den inne i skogen och kokade den där, och till slut hade vi den färdig ändå, och voro mycket belåtna med den. Men det gick icke på en dag, må ni tro, och vi gjorde av med tre tvättfat fulla med mjöl, innan det lyckades för oss, Och vi brände oss litet här och var, och röken slog oss i ögonen, så att tårarna runno, för, ser ni, vi ville inte ha någonting annat än det yttre skalet eller skorpan, och det var inte någon lätt sak för oss att få skorpan att hålla sig oppe, utan den sjönk oupphörligt ner i mitten. Det enda rätta sättet hittade vi naturligtvis på allra sist, Och det var att koka repstegen också inne i pastejen. Vi voro därför inne hos Jim natten därpå och sleto sönder lakanet i små smala remsor och snodde ihop dem, och långt före daggryningen hade vi ett det allra präktigaste rep, som man skulle ha kunnat hänga en karl i. Vi låtsades, att det hade gått åt nio månader för att få det färdigt.
