Nat såg inte på, när vi lade häxpastejen i Jims skål, och vi lade de tre tenntallrikarna på botten av skålen under maten, och på det sättet fick Jim allting fullkomligt riktigt, och så snart han blev ensam, högg han in på pastejen och fick fram repstegen och gömde den i sin halmmadrass. Och så ritade han några märken på en tenntallrik och kastade ut den genom fönstergluggen.
XXXVIII.
Att göra pennorna var ett tråkigt och långsamt göromål, och så var det med sågen också; och Jim påstod, att inskriptionerna skulle komma att ta ännu längre tid än allting annat, den där inskriptionen menar jag, som fången skulle rista in på väggen. Men vi måste ha den, det sade Tom, för man hade aldrig hört något enda fall omtalas, då en statsfånge icke lämnat efter sig en inskription och sitt vapen, som han ristat in på väggen.
»Tänk på lady Jane Grey», sade han; »tänk på Gilford Dudley, tänk på gamle Northumberland. Jag medger, att de' ä' förfärligt besvärligt, men va' ska' man göra… huru ska' man kunna komma ifrån'et. Jim måste göra sin inskription och sitt vapen, då alla andra gör'et.»
Jim sade:
»Men jag har ju inga vapen, massa Tom; jag har ingenting annat än den här gamla skjortan, å. ni vet ju, att jag ska' hålla dagboken på den.»
»Äh', de' här begriper du inte, Jim; ett vapen ä' nå'nting helt annat.»
»Ja, men Jim har rätt ändå», säger jag, »då han säker, att han inte har nå' vapen, för han har inte någe.»
»Liksom inte jag skulle veta de'», säger Tom, »men du kan slå dig i backen på, att han ska' ha ett, innan
