Och på förmiddagen togo vi det med oss ut i skogen, men det ville inte rymmas i pastejen; då det var gjort av ett helt lakan, fanns det rep tillräckligt till fyrtio pastejer, om vi hade behövt så många, och det hade ändå blivit en hel mängd över till soppa eller korv eller vad vi behagade. Vi hade kunnat få en hel middag.
Men vi behövde inte någon sådan. Allt vad vi behövde var bara så mycket, som rymdes i pastejen, och därför kastade vi bort resten. Vi kokade inte någon av våra pastejer i tvättfatet, då vi voro rädda, att lödningen skulle smälta, men onkel Silas hade en utmärkt bra sängvärmare av mässing, som han satte mycket högt värde på, därför att den hade tillhört en av hans förfäder, med ett långt skaft av trä, som hade kommit över från England jämte William Erövraren med »Mayflower» eller något annat av de första skeppen, och låg undanstökat i en skrubb på vinden jämte en hel mängd andra gamla krukor och saker, som voro värdefulla, inte därför att de dugde någonting till, för det gjorde de inte, utan därför att de voro sådana där rilikker, ni vet, och vi togo den i hemlighet med oss ut i skogen. De första pastejerna skämde han alldeles bort för oss, då vi inte visste, huru vi skulle bära oss åt, men vid den sista gjorde han sin sak mycket bra. Vi togo och klenade den med deg och satte den på glöden och lade i den trasrepet och byggde ett tak av deg ovanpå och lade igen locket och lade het aska ovanpå locket och ställde oss på fem fots avstånd, hållande i det långa skaftet, och hade det svalt och bra på allt sätt, och inom en kvart hade vi en pastej, som det var en riktig njutning, att se på. Men den, som hade ätit den, han hade nog behövt två kaggar fulla med tandpetare, för om inte den där repstegen hade gjort honom oduglig till allt arbete, vet jag inte, vad jag talar om, och han skulle ha fått tillräckligt mycket magknip, så att det räckt åt honom en bra törn också.
