»Inte vet jag, men han måste ha'et — alla adelsmän ha de'.»
Alltid var det så där med honom. Om det inte behagade honom att förklara någonting för en, så gjorde han det inte. Man hade kunnat få pumpa honom en hel vecka, och han hade inte talat om det ändå.
Sedan han nu hade fått allt det där om vapnet klart, gav han sig i färd med det övriga av denna del av vårt arbete, nämligen att fundera ut en sorglig inskription — en sådan måste Jim ha, sade han, för det hade alla. Han hittade på en hel mängd och skrev upp dem på ett papper och läste sedan upp dem för oss:
- Här brast en fånges hjärta.
- Här har en arm fånge, övergiven av alla vänner och hela världen, framsläpat sitt sorgliga liv.
- Här brast ett ensamt hjärta, och en outtröttad ande gick till vila efter trettiosju års fängelse i enrum.
- Här avled en ädelboren främling, naturlig son till Ludvig XIV, hemlös och värnlös, efter trettiosju års bitter fångenskap.
Tom darrade på rösten, under det han läste, och det var nära, att han hade fallit i gråt. Då han slutat uppläsningen, var det honom alldeles omöjligt att bestämma sig för, vilkendera inskriptionen Jim skulle rista på väggen, då alla voro så utmärkta, och därför beslöt han att han skulle låta honom rista dit dem alla fyra. Jim sade, att det skulle behövas ett år för honom att rista in en hop smörja på väggen med en spik, och dessutom kunde han ju inte skriva en enda bokstav, men Tom sade, att han skulle rita opp orden åt honom på väggen, och då skulle han bara hava att följa linjerna med spiken. Litet senare säger Tom:
