Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
340
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

»Vänta lite?! Jag har kommit att tänka på att stockarna inte alls duger; dom ha inte väggar av timmer i ett fängelse. Vi måste rista in inskriptionerna i sten. Vi ska' skaffa hit en sten.»

Jim sade, att stenen var ännu värre än stockarna; han sade, att det skulle ta en så förfärligt lång tid för honom att rista in dem i stenen, att han aldrig någonsin skulle bli fri. Men Tom sade, att han skulle låta mig hjälpa honom göra det.

Sedan begärde han att få se, huru långt vi hade kommit med pennorna. Det var det allra gemenast tråkiga och långsamma arbete man kan tänka sig, och så länge jag höll på med det, kunde inte blåsorna läkas på mina händer, och inte visade det sig, att vi gjorde det ringaste framsteg heller. Då säger Tom:

»Jag vet, huru vi ska' göra. Vi ska' ha en sten för att rista vapnet Och de sorgliga inskriptionerna på, och vi kan slå två flugor med samma sten. De' ligger en väldigt stor kvarnsten nere vid kvarnen, den ska' vi knycka och rista in alltihopa de' här på den, å så kan vi slipa pennorna och sågen på den också.»

Det var inte en dålig idé, och det var inte en dålig kvarnsten heller, och vi beslöto att göra det. Det var inte midnatt än, och därför begåvo vi oss ner till kvarnen, lämnande Jim vid hans arbete. Vi höggo kvarnstenen och började rulla den hem, men det var det allra värsta arbete jag varit med om i mitt liv. Göra vad vi ville, kunde vi inte hindra den från att falla omkull gång på gång, Och varenda gång var det bara ogjort, att den skulle ha slagit oss i småbitar. Tom sade, att den nog komme att knäppa endera av oss, innan vi hade fått fram den dit, där den skulle vara. När vi kommit halvvägs med den, voro vi alldeles dödströtta och höllo nästan på att drunkna i svett. Vi sågo att det inte var möjligt för oss båda att få den vidare, utan vi måste gå och taga Jim till hjälp. Han lyfte därför upp sin