Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/357

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
353
FYRTIONDE KAPITLET

nå' alls, å medan dom då håller på å ta lös kedjorna på'n ska' ni smyga er dit å stänga in dom å kan skjuta dom, om ni vill. Gör inte på nå' annat sätt, utan alldeles precis som jag har sagt er, för om ni gör de', så kan dom misstänka nå'nting å ta till schappen. Jag vill inte ha nå'n belöning, för de' ä' nog för mig att jag vet, att jag har gjort rätt. En okänd vän


XL.

Vi voro vid det allra bästa humör efter frukosten och togo min kanot och foro ut på floden för att fiska och hade mat med oss och hade rysligt roligt, och vi tittade till flotten och funno den i sin ordning. Och när vi sent på kvällen kommo hem, voro alla så ängsliga och oroliga, att de inte visste, om de stodo på huvudet eller på fötterna, och vi fingo tillsägelse att genast gå och lägga oss, så fort vi hade ätit kväll, men ingen ville tala om för oss vad det var, som de voro så oroliga för, och ingen sade ett enda ord om det senaste brevet, men det behövde de inte heller, för vi visste lika mycket om det som någon annan av dem. Och så snart vi hade kommit halvvägs uppför trappan och frun hade vänt ryggen åt oss, smögo vi oss ned i källar'n och togo ur skåpet där så mycket mat, att det räckte till ett bra mål för oss alla tre, och togo det med oss opp på vårt rum och gingo och lade oss. Men klockan halv tolv stego vi opp igen, och Tom satte på sig tant Sallys klänning, som han hade lånat, och tänkte gå ut och ta matvarorna med sig, men så sade han:

»Var ä' smöret?»

»Jag lade en bra klimp på en brödkaka», svarade jag.


23LHuckleberry Finns äventyr