allmänhet skulle hon ha gjort det, men jag gissar, att det var så mycket besynnerligheter på färde, att hon blev orolig, bara det var det allra ringaste, som inte gick efter den gamla vanliga ordningen i huset. Så säger hon i en mycket bestämd ton:
»Du går genast in i kökskammar'n och stannar där, till dess jag kommer dit. Du har gjort någonting, som du inte har någonting med att göra, och du kan lita på, att jag ska' ta reda på vad det är, innan jag släpper dig.»
Och så gick hon sin väg, just som jag öppnade dörren för att gå in i kökskammar'n. O je, vilken massa folk där var! Femton lantbrukare, och varenda en av dem hade en bössa. Jag kände mig ohyggligt eländig till mods, och vacklade fram till en stol och sjönk ner på den. De sutto här och var i rummet, och några av dem talade litet i lågmäld ton, och alla voro de oroliga och illa till mods, fastän de försökte låtsas om ingenting. Men jag visste, att de voro det, därför att de oupphörligt togo av sig hatten och satte den på huvudet igen och kliade sig i huvudet och vredo sig på stolen och fumlade med sina knappar. Jag hade det just inte för roligt, jag heller, men ändå tog jag inte av mig hatten.
Jag önskade, att tant Sally skulle komma och göra upp saken med mig och klå mig, om hon hade lust till det, och köra ut mig, så jag finge skynda mig till Tom och tala om för honom, att vi hade gjort för mycket av det goda och vilket getingbo vi hade kommit i, så att vi genast hade kunnat sluta opp med alla de här dumheterna och ge oss i väg med Jim, innan alla de här backhararna förlorade tålamodet och gåvo sig ut för att ta reda på oss.
Till sist kom hon och började genast göra mig en hel mängd frågor, men jag kunde inte svara riktigt på dem, och jag visste sannerligen inte riktigt, om jag var levande eller död, för alla de där karlarna voro så
