Hoppa till innehållet

Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/363

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
359
FYRTIONDE KAPITLET

nästan ända fram till kvarnen. och sedan togo vi av genom busksnåren till det ställe, varest min kanot var fastbunden, och vi hoppade i kanoten och rodde för brinnande livet mot mitten av floden, men aktade oss väl för att göra mer buller, än som omöjligt kunde undvikas. Sedan halade vi ut helt lugnt och makligt mot ön, där min flotte låg. Och vi kunde höra, huru de ropade och skällde åt varandra utefter stranden både uppåt och neråt floden, tills vi kommo så så långt bort, att ljudet blev allt svagare och svagare och slutligen dog bort. Och när vi sprungo ombord på flotten, sade jag:

»Nu, gamle Jim, är du en fri man igen, och jag vill hålla vad om vad som helst, att du aldrig kommer att bli slav mera.»

»Å rysligt trevligt har de' varit också, Huck, å de' va' så bra uttänkt å har gått så bra allting. Jag ä' alldeles säker på, att ingen enda skulle ha kunnat hitta på en plan som varit lika krånglig å utmärkt som den här har varit.»

Vi voro alla tre så glada, som någonsin någon människa kan vara, men Tom var den gladaste av alla, för han hade fått en kula i vaden.

Då jag och Jim fingo höra detta, kände vi oss inte så upprymda som förut. Såret plågade honom mycket och och blödde; vi lade därför in honom i skjulet och revo sönder en av hertingens skjortor för att förbinda honom, men han sade:

»Ge mig trasorna — jag kan göra de själv. Förhala inte tiden nu, var inte så tokiga att stanna kvar här, då ñykten har gått så utmärkt fint för oss; bemanna årorna å kasta loss! O, va' vi ha gjort de, urstyvt bra, pojkar! Om vi hade fått vara me' å hjälpa Ludvig den Sextonde, skulle de' inte ha stått i hans levernesbeskrivning: 'Son av Ludvig den Helige, uppfaren till himmelen!' Nää, mina gubbar, vi skulle nog ha skaffat honom över gränsen, vi — de' skulle vi ha gjort — å de