skulle ha gått som en dans för oss till på köpet. Bemanna årorna! Bemanna årorna!»
Men jag och Jim stodo och lade råd med varandra och funderade, och då vi hade funderat en stund, säger jag:
»Säg de' du, Jim!»
Så säger han:
»Nå, så kör då», säger han. »Så här tycker jag för min del, Huck. Om de' hade varit han, som hade blivit befriad, å en av gossarna hade fått sig ett skott, skulle han ha sagt då: 'Kila på ni å rädda er å säg aldrig ett ord om nå'n doktor för att rädda den här? Vore de' likt Tom Sawyer, de'? Skulle han ha sagt så, han? Nej, jag kan slå mig i backen på, att han inte skulle ha gjort de'! Nå, ska' då Jim säga så? Nej, massa — jag tar inte ett enda steg från de' här stället utan en doktor, nej, inte om jag får fyrtio år för de'.»
Jag visste, att han var vit på insidan, och jag hade just väntat, att han skulle säga, vad han sade — så nu var allting bra, och jag talade om för Tom, att jag tänkte fara och hämta en doktor. Han väsnades naturligtvis alldeles förskräckligt och ville inte höra talas om det, men Jim och jag stodo fast vid vårt beslut och läto inte rubba oss därifrån. Då tänkte han krypa ut och kasta loss flotten själv, men vi tilläto honom inte att göra det. Då blev han arg, men han vann ingenting med det heller.
Då han såg, att jag gjorde kanoten i ordning, sade han:
»Nå, om du nödvändigt ska' fara, så ska' jag tala om för dig, huru du ska' göra, när du kommer till sta'n. Stäng dörren och bind för ögonen på doktorn, så att han inte sir ett enda dugg, och låt honom svära att vara tyst som graven och stick en börs full av guld i handen på honom, och så tar du och leder honom runt runt genom alla möjliga gränder å bakgator, sedan de' blivit mörkt, och så ror du hit honom i kanoten, men snor omkring
