duktigt med honom här bland öarna, så att han blir alldeles bortvillad, och visitera honom å ta ifrån honom kritan, om han tar nå'n på sig, och låt honom inte få den tillbaka, förrän du har fört honom tillbaka till sta'n, för annars så märker han den här flotten me' kritan, så han kan finna igen den. På de' viset gör dom alltid.»
Jag sade, att jag skulle göra, som han sagt, och rodde min väg, och Jim skulle gömma sig inne i skogen, då han såg doktorn komma, och hålla sig gömd, tills han for tillbaka igen.
XLI.
Doktorn var en gammal man, en mycket snäll gammal herre med ett vänligt utseende, när jag fått honom varm i kläderna. Jag sade honom, att jag och min bror hade varit ute på Spanska ön och jagat dagen förut på eftermiddagen och hade vårt läger på en flotte, som vi hade funnit, och vid midnatt ungefär måtte han i sömnen ha sparkat till sin bössa, för skottet gick av och kulan träffade honom i benet, och nu ville vi be honom att följa med mig dit och se om såret och inte tala om det för någon eller säga någonting alls om det, för vi tänkte fara hem nu på aftonen och överraska dem hemma.
»Varest bor du?» säger han.
»Hos Phelpses där borta.»
»Ah!» säger han. Och efter en minut eller så säger han: »Hur' var det du sade, att han hade blivit skjuten?»
»Han drömde väl», säger jag, »å då gick skottet av.»
»Besynnerlig dröm det», säger han.
Så tände han sin lykta och tog fram sin sadelpåse och vi begåvo oss i väg. Men när han fick se kanoten, tyckte han inte om hans utseende — han sade, att den var nog stor för en, men såg inte ut för att med säkerhet kunna bära två. Så säger jag:
