måste jag komma och följa honom hem och låta tant Sally se, att vi voro vid liv.
Då vi kommo hem, blev tant Sally så glad över att se mig, att hon både skrattade och grät och kramade mig, och så gav hon mig en sådan där vanlig avbasning, som hon brukade, men som inte gjorde något ont alls, och sade, att Sid skulle få detsamma, när han kom hem.
Och hela huset var pin fullt av lantbrukare och deras hustrur, som alla åto middag där, och ett sådant kacklande har då aldrig någon människa hört som där nu. Gamla fru Hotchkiss var den värsta — hennes tunga var i ständig rörelse hela tiden. Hon sade:
»Ja, vet du, syster Phelps, jag ha' varit där borta i stugan, där ni hade niggern, å sannerligen tror jag inte, han va' tokig. Jag sa' till syster Damrell — gjorde jag inte de', syster Damrell? — han ä' tokig, sa' jag — just de ordena sa' jag. Ni hörde de' allihopa, att jag sa': han ä' tokig, de' kan man si på allting, sa' jag. Titta på den här kvarnsten', sa' jag! Kom inte få säg mig, att en människa, som ä' riktig i huvet, går å klottrar alla de där tokerierna på en kvarnsten, sa' jag! Här brast den å dens hjärta, å här ha' den å den framsläpat sitt liv i trettisju är å allt de' där — naturlig son till Ludvik va' han hette å tåcken där evinnerlig smörja. Han ä' sprittgalen, sa' jag, de' ha' jag sagt å de' säger jag å de' kommer jag alltid att säga, att den niggern ä' tokig — så tokig som Nebukanesar, sa' jag.»
»Å den där repstegen se'n, gjord av trasor, syster Hotchkiss», säger gamla fru Damrell, »va' i all världens dar kunde han mena me'…»
»Ja, just de'samma sa' jag också alldeles nyss till syster Utterback — sa' jag inte de', syster Utterback? Titta på den här repstegen, sa' jag, ja titta på den — va' skulle han me' den å göra? sa' jag. Å syster Utterback…»
»Men huru i fridens dagar har dom nå'nsin kunnat få
