ha de hundarna inte kunnat hitta spårena av dem en gång! Förklara det för mig, om ni kan?»
»Ja, aldrig i mitt liv har jag då...»
»Kors i allan tider, jag har aldrig...»
»För min del skulle jag…»
»Både hustjuvar och…»
»Ja, du milde Gud, jag skulle ha varit rädd, om jag hade bott i ett sådant hus…»
»Rädd! Ja, sannerligen har jag inte varit så uppskrämd, att jag knappast har vågat gå och lägga mig eller stiga opp eller ligga och vila en stund eller sätta mig, syster Ridgeway. De hade ju kunnat stjäla själva — o, du milde, ni kan inte tro, huru förfärligt orolig och rädd jag var, då klockan började bli inemot tolv nu i natt. Sannerligen var jag inte rädd, att de skulle komma och stjäla någon av de mina! Ja, jag var så upphetsad, att jag inte kunde tänka en enda redig' tanke. Man kan tycka, att det låter dumt nu, sedan det har blivit ljust, men jag sade till mig själv: 'där ligger mina två stackars pojkar och sover i det där ensamma rummet en trappa opp, och ni kan tänka, att jag var så orolig, att jag klev uppför trappan och låste in dem. Ja, det gjorde jag. Och det skulle vem annan som helst ha gjort också, för, ser ni, när en människa blir uppskrämd på det där sättet, och det aldrig blir något slut på det, utan det oupphörligt blir värre och värre, så blir man till slut riktigt virrig i huvudet och gör en hel mängd med dumheter, och så tänker man för sig själv: antag att jag vore en pojke och låge där uppe och dörren inte vore läst och…» Hon tystnade och såg mycket förvånad ut och så vänder hon långsamt på huvudet, och när hennes ögon stannade på mig — steg jag upp och tog mig en promenad.
Jag säger till mig själv så här: jag kan bättre förklara, huru det kom sig, att vi icke voro inne i vårt rum nu på morgonen, om jag går ut och funderar på saken
