en smula för mig själv. Och då gjorde jag det. Men jag vågade icke gå långt, för då skulle hon ha skickat någon efter mig.
Senare på dagen, då alla de främmande hade gått. gick jag in och sade henne, att bullret och skottena hade väckt upp mig och »Sid», och dörren var låst, men då vi hade lust att vara med och se på vad man hade för sig, klättrade vi utför åskledaren, och vi gjorde oss illa litet båda två, så att vi inte hade lust att någonsin göra om det mera. Och så fortsatte jag och talade om för henne allt vad jag hade talat om för onkel Silas förut, och då sade hon, att hon förlät oss, för det kunde nog kanhända vara sant och riktigt allt vad jag sade henne, och man kunde inte annat vänta sig av pojkar, för de voro då alltid så yra och obetänksamma, och då inte någon skada hade skett, kunde hon bättre använda sin tid, om hon var tacksam över att vi voro vid liv och helbrägda och hon hade oss kvar, än om hon förargade sig över vad som en gång hade skett. Så kysste hon mig och klappade mig på huvudet, och försjönk i djupa tankar. Men om en stund spritter hon till och säger:
»Gud förbarme sig — natten är snart här och Sid har inte kommit hem än! Vad i allan dar kan det ha blivit av pojken?»
Jag såg här ett tillfälle att komma ut, så jag springer upp och säger:
»Jag ska' springa till sta'n och ta reda på'n, säger jag.
»Nej, du låter bli de'», säger hon; »du stannar där du är. Det är nog att jag mister en i stöten av er. Om han inte kommer hem, tills vi ska' äta kväll, får din onkel gå.»
Nå, han var förstås inte hemma, då vi åto kväll, och strax efter det vi ätit, begav sig onkel Silas i väg ut för att leta honom.
