Då han kom tillbaka omkring klockan tio, var han en smula orolig, för han hade inte sett ett enda spår av Tom. Tant Sally var mycket orolig, men onkel Silas sade, att det inte var någon orsak att vara det — »för pojkar äro pojkar», sade han, »och du ska' få se, att den här dyker upp igen frisk och kry i morgon bitti». Hon måste då lugna sig, men hon sade, att hon skulle sitta uppe en stund och vänta på honom ändå och låta ljuset brinna, så att han skulle se det.
Och när jag gick och lade mig, följde hon med mig upp och hade ljuset med sig och bäddade ner mig och pysslade om mig så vänligt, att jag kände mig rikligt usel, och det var som om jag inte kunde se henne i ansiktet; och hon satte sig på sängkanten och talade med mig en lång stund om vilken präktig gosse Sid var, och det var som om hon aldrig skulle tröttna att tala om honom; och hon frågade mig den ena gången efter den andra, om jag trodde, att han hade kunnat gå vilse eller blivit skadad eller kanske drunknat, och kanske han låg just i detta ögonblick någonstans i plågor eller död och hon var icke där och kunde ta vård om honom, och så kommo tårarna henne i ögonen och började falla. Men jag sade henne, att det nog inte vore någon fara med Tom och att han säkert vore hemma i morgon bittida. Och då tryckte hon min hand och kysste mig gång på gång och bad mig säga om det igen och ännu en gång till, för det gjorde henne gott och hon hade så mycket bekymmer. Och när hon skulle lämna mig, såg hon mig in i ögonen stadigt men milt och sade:
»Jag ska' inte stänga dörren, Tom, och där har du fönstret och åskledaren, men du vill ju vara snäll — säg, vill du inte det? Du går ju inte ut? För min skull?»
Gud ska' veta att jag hade lust att komma ut för att se till, huru Tom hade det, men när hon sade så där, hade jag inte velat gå ut för ett kungarike.
