Hoppa till innehållet

Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/375

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
371
FYRTIOANDRA KAPITLET

någonting. Och det gjorde jag också. Det var Tom Sawver på en madrass och den gamle doktorn och Jim i hennes kalikåklänning med händerna bakbundna och en hel mängd andra människor. Jag gömde brevet bakom det, som var först till hands, och sprang ut. Hon kastade sig över Tom, grät och sade:

»O, han är död, han är död, jag vet, att han är död!»

Men Tom vände litet på huvudet och mumlade någonting, vad det nu var, men vi hörde, att han inte var vid sans. Då sträckte hon upp armarna och sade:

»Han lever, Gud vare lov! Då är jag nöjd!»

Och hon snappade en kyss av honom och sprang in för att göra sängen i ordning, och för vartenda steg hon sprang utdelade hon befallningar till höger och vänster till niggrerna och alla de andra, så fort hennes tunga kunde gå.

Jag följde karlarna för att se, vad de tänkte göra med Jim, och den gamla doktorn och onkel Silas följde efter Tom in i huset. Karlarna voro mycket uppretade, och några av dem ville hänga Jim till ett varnande exempel för alla niggrer i hela trakten runt omkring, så att de inte skulle försöka rymma isn väg, liksom Jim hade gjort, och vålla så mycket oreda och besvär och i flera dagar och nätter nästan skrämma ihjäl en hel familj. Men de andra varnade dem för att göra det; det ginge inte alls an, sade de, för han var inte vår nigger, och hans ägare kunde komma en vacker dag och begära att få betalt för honom. Detta kom dem att svalna något, för människor, som alltid äro de ivrigaste att vilja hänga en nigger, som har begått ett eller annat fuffens, äro alltid minst livade för att betala för honom, när de ha tillfredsställt sin hämndlystnad på honom.

Men de gormade och svuro en hel mängd över Jim, och gåvo honom någon gång då och då en smäll för örat. Men Jim sade icke ett ord, och han låtsades inte känna