mig, och de satte in honom i samma hus igen och läto honom ta på sig sina egna kläder, och bundo honom med kedjan igen, men inte vid sängfoten den här gången, utan vid en grov krampa, som de slogo in i väggen, och de bundo hans händer och fötter också med en kedja och sade, att han inte skulle få någonting annat än vatten och bröd till att äta, tills hans ägare komme eller han bleve såld på auktion, om inte denne komme inom en viss tid. Och de fyllde igen vårt hål och sade, att ett par stycken av dem beväpnade med bössor måste stå på vakt varenda natt vid stugan, och om dagarna skulle en bulldogg bindas fast vid dörren. Och vid det här laget ungefär hade de fått allt i ordning, som de ville ha det, och började loma i väg därifrån den ene efter den andre med ett slags allmän förbannelse till avsked. Men i detsamma kommer doktorn, och då han sett vad de gjort och hörde vad de sade, säger han:
»Var inte hårdare mot honom, än som ni anser nödvändigt, för han är inte en elak nigger. Då jag kom dit bort och fann pojken, såg jag, att jag inte kunde skära ut kulan utan hjälp, och han var inte i ett sådant tillstånd, att jag kunde lämna honom och fara och skaffa någon hjälp själv. Och han blev allt sämre och sämre, och det dröjde inte så länge, förrän han miste sansen, och han ville inte låta mig komma nära honom längre och sade, att om jag märkte hans flotte med krita, skulle han ta livet av mig, och en hel mängd andra sådana där vilda galenskaper, och jag såg, att jag inte kunde göra någonting alls åt honom. Då säger jag halvhögt för mig själv: det må gå hur som helst, så måste jag skaffa någon hjälp, och orden voro knappast ur munnen på mig, så kommer den här niggern krypande fram ur något gömställe, jag vet inte var, och säger, att han vill hjälpa mig, och han gjorde det också och gjorde det mycket bra. Naturligtvis begrep jag genast, att han måtte vara en förrymd nigger, och där stod jag, och där
