»Jag menar vartenda ord jag säger, tant Sally, å om inte nå'n annan går, så går jag själv. Jag har känt honom i hela hans liv, å de' har Tom också. Gamla fröken Watson dog för två måna'r se'n, å hon skämdes för att hon nå'nsin hade tänkt på att sälja honom neråt floden. å hon sa' de', å så gav hon honom friheten i sitt testamente.»
»Vad i allan tider behöver du befria honom då för, när han var fri redan förut?»
»Ja, de' va' också en fråga, vill jag lova! Å just likt er kvinnfolk! De' va' äventyret jag ville ha, å om jag också skulle ha vadat ända till halsen i blod för att — Gud förbarme sig tant Polly!»
Ja verkligen! Om det inte var hon som stod där livs levande strax innanför dörren och såg så mild och belåten ut som en ängel, halvfull av pastej, må jag vara skapt som en padda.
Tant Sally sprang fram till henne och nästan klämde huvudet av henne och grät, så att tårarna runno ned på henne, och jag fann en någorlunda bra plats åt mig under sängen, för det började på att bli bra hett omkring öronen för oss, tyckte jag. Och jag kikade fram där jag låg, och om en stund skakade sig Toms tant Polly lös och stod där och såg på Tom över sina glasögon — så där som om hon hade velat borra honom ner i jorden, ni vet. Och så säger hon:
»Jaa, de' ä' nog bäst att du vänder bort huve' — de skulle jag göra å, om jag vore i dina skor, Tom.»
»Nej, vad hör jag!» säger tant Sally; »är han så förändrad? Det här ä' ju inte Tom, utan det är Sid — Tom är — vad nu då? Varest är Tom? Han var ju här alldeles nyss.»
»Du menar: varest ä' Huck Finn — de' ä' va du menar. Skulle jag inte känna igen den här munschören, då jag får si honom, efter att ha haft honom i min
