Tom och Sid hade kommit till henne friska och välbehållna, hade hon sagt för sig själv:
»Kan man höra på slikt heller! Jag borde ha väntat mig nå' så'nt, då jag lät honom fara på det här viset utan någon, som såg om honom. Så nu måste jag ge mig av å traska i väg utför floden elva hundra mil för att ta reda på, va' den slyngeln har för upptåg för sig den här gången, då de' syns omöjligt att få någe svar från dig om'et.»
»Vad säger du? Jag har aldrig fått några brev från dig», säger tant Sally.
»De' va' för besynnerligt! Å jag har skrivit till dig två gånger å frågat dig, va' du kunde mena me' att Sid va' här.»
»De brevena har jag aldrig fått, kära syster.»
Tant Polly vänder sig om långsamt och säger strängt:
»Tom du!»
»Ja!» säger han i otålig ton.
»Kom inte å 'jaa' mig du, din oförskämda slyngel! — Fram me' brevena!»
»Vilka brev?»
»Dom vi talar om, vet jag. Du kan vara säker på, att om också inte annat än stryk hjälper, ska' jag…»
»Dom ligger i kappsäcken. Ä' ni nöjd nu då? Å dom ä' alldeles likadana, som dom va', när jag fick dom på postkontoret. Jag har inte tittat i dom, jag har inte rört vid dom. Men jag visste, att dom skulle ställa till obehag, å jag tänkte, att om ni inte hade nå'n brådska, skulle jag…»
»Ja, du hade verkligen förtjänat ett kok stryk — de' ä' inte tu tal om de'. Men jag har skrivit ett till också för att underrätta er om, att jag skulle komma hit, å jag antar, att han…»
»Nej, det kom i går; jag har inte läst det än, men med det är allt i sin ordning, det har jag fått.»
