Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
382
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

åt oss och gjort allting så bra, och Jim var så glad, att han visste knappast till sig, och utbrast:

»Där sir han nu, Huck! Va' va' de' jag sa'n? — va, sa' ja'n där oppe på Jackson-ön? Jag sa'n, att jag hade ett hårigt bröst å va' de tecknet betydde; å jag sa'n, att jag hade varit rik en gång å skulle komma att bli rik igen, å så geck de å — här har jag de' nu! Å kom nu inte å säg, att inte tecken ä' tecken, kom ihåg att jag säger er de'. Å jag visste lika bra, att jag skulle komma att bli rik igen, som att jag står här i detta ögonblick.»

Och Tom han pratade och pratade och pratade, och så sade han:

»Kom, gubbar, så smyger vi oss härifrån alla tre endera natten å skaffar oss en utrustning å ger oss ut på äventyr bland indianerna borta i Territoriet på ett par veckor eller så.»

Och jag svarade:

»De' ä' utmärkt! De' ä' jag me' om, men jag har inga pengar att köpa utrustningen för, å jag gissar jag kan inte få några hemifrån heller, för de' ä' troligt att farsgubben har varit där för länge se'n å tagit ut alltihopa hos domaren Thatcher å supit opp'et.»

»Nej, de' har han inte», säger Tom; »de' ä' kvar alltihopa än — över sex tusen dollars. Å far din har aldrig synts till nå' — åtminstone inte tills jag for hemifrån.»

Så säger Jim i en nästan högtidlig ton:

»Han kommer aldrig tillbaka mera, Huck!»

»Varför de', Jim?» frågade jag.

»De' gör de'samma varför, Huck — men han kommer aldrig tillbaka mera.»

Men jag släppte honom inte, och så säger han till slut:

»Kommer ni inte ihåg de, där huse', som kom å flöt utför floden, å de' va' en karl i de', som låg övertäckt