kläder, som inte duger åt ett svin. Å de' kallar dom en regering. En man kan inte få sin rätt under en så'n regering. Ibland har jag riktigt god lust att för alltid lämna de' här landet. Och de' sa' jag dom också — jag sa' de' mitt i syna på gubben Thatcher. En hel mängd av dom hörde de' å kan tala om, va' jag sa'. Jag sa' så här, sa' jag: Ge mig två cents, ska' jag lämna detta fördömda land å aldrig komma hit mer igen. De' va' just mina ord. Si på min hatt, sa' jag, — om man kan kalla de' här för en hatt, då kullen ä' lös å står opp som ett lock å resten av den sjunker ned ända till hakan, å dä' ä' inte alls en riktig hatt, utan ä' mera likt som om mitt huvud stucke upp genom en skorsten. Si på den, sa' jag: ä' de' här en hatt för mig, de' — en av de rikaste männen i den här staden, om jag kunde få ut mina rättigheter.
»Jo, de' ä' en utmärkt regering — en utmärkt regering minsann. Hör på, ska' ni få höra. De' va' en fri nigger från Ohio, en mulatt, nästan så vit som en vit man. Han hade på sig den vitaste skjorta ni nån'sin ha' sitt och den mest glänsande hatt, och det finns inte en enda man i hela denna stad, som har så fina kläder, som han hade; å han hade gullur å kedja å en käpp me' silverknapp — den värsta gamla gubbstut till nabob i hela staten. Å kan ni tänka er, dom sa' han va' prefessor i en skola å kunde tala alla slags språk å visste allt möjligt. Å de' va' inte de' värsta. Dom sa', att han hade rösträtt, då han va' hemma i sin stat. Men då blev jag alldeles ursinnig. Hur ska' de' gå med landet, tänkte jag. Det var valdag, och jag tänkte just gå å rösta själv, om jag inte va' för full att komma dit, men då dom sa' mig, att de' fanns en stat i detta land, varest dom lät niggrerna rösta, drog jag mig tillbaka. Ja sa', att jag aldrig ville rösta mera. Just de ordena sa' jag; dom hörde mig allihopa; å hela landet må gärna dra till håken för mig, men jag röstar aldrig mer, så länge
