jag lever. Å att se den niggern, hur trankil och högmodig han var — kan ni tänka, han skulle inte ha gått undan för mig en gång, om jag inte hade visat honom ur vägen. Jag sa' till folket: varför sätter man inte den här niggern på auktion å säljer honom? — de' skulle jag ha lust att veta. Å va' tror ni dom svarade? Jo, dom svarade, att han kunde inte bli såld. förr än han hade varit sex månader i staten, å han hade inte varit där så länge än. Jo, de' ä' härligt, vill jag lova! Dom kallar de' för en regering, som inte kan sälja en fri nigger, förr än han varit i staten i sex månader! Här ha vi en regering, som kallar sig själv för en regering, å låtsas vara en regering å tror, att den är en regering, å ändå sitter den molstilla i hela sex månader, innan den kan ta fast en kringsmygande, tjuvaktig, infernalisk, vitskjortad fri nigger, å…»
Gubben gick an så, att han aldrig gav akt på, vart hans gamla vacklande ben förde honom, så han stupade hals över huvud över en fjärding med salt fläsk och skavde skinnet av båda skenbenen, och vad han nu sade var då det mest ettriga man kan få höra av någon människa — mest utfall mot niggrerna och regeringen, fast han gav då hugg åt alla möjliga andra också. Han hoppade och skuttade omkring en lång stund i stugan först på det ena benet och sedan på det andra, hållande i handen först det ena skenbenet, och sedan det andra, och till sist sträckte han plötsligt ut det vänstra benet och gav fläskfjärdingen en dundrande spark, så han dansade. Men det var inte klokt gjort av honom, för det var den stöveln, ur vilken två tår stucko ut framtill, och nu gav han till ett tjut, som rakt kunde komma håret att resa sig på ända på en, och han kastade sig ned i smutsen och låg och rullade där hållande i tårna, och de eder han nu öste ur sig gingo över allt vad han i den vägen låtit höra förut. Han sade det själv efteråt. Han hade hört gubben Soberry Hagan under
