förvissa mig om, att hon var laddad, och så lade jag henne tvärs över tunnan, som vi hade rovorna i, med mynningen riktad mot gubben och satte mig ned och väntade, tills han skulle vakna. O, huru långsamt timmarna skredo!
VII.
»Opp me' dig! Va' har du för dig?»
Jag öppnade ögonen och försökte få klart för mig, varest jag var. Solen hade redan gått opp, och jag hade sovit gott. Gubben stod över mig och såg bister ut — och sjuk ut också. Så sade han:
»Va' har du gjort me' bössan?»
Som jag gissade, att han ingenting visste om vad han hade gjort, svarade jag:
»De' va' nå'n, som försökte komma in, så jag lade mig och passa' på honom.»
»Varför väckte du inte mig?»
»Jo, jag försökte, men kunde inte; jag kunde ine alls få opp er.»
»Kan nog tänka mig de'. Men stå inte å pladdra där hela dagen, utan ut me' dig å si efter, om vi ha' fått nå'n fisk till frukost. Jag kommer efter om en minut.»
Han öppnade dörren, och jag gav mig ut och uppefter stranden. Jag lade märke till några grenar och sådant, som kom flytande nedför floden, och vattnet var översållat med barkflingor, och då förstod jag, att floden hade börjat stiga. Jag tänkte på, huru roligt jag nu skulle haft om jag hade varit i staden. Juniflödet brukade alltid medföra lycka åt mig, för så snart vattnet då började stiga, hade det med sig vedtravar och stycken av timmerflottar — ibland hela dussin
