stockar på en gång, så att allt man hade att göra var att ta dem och sälja dem till vedgårdarna och sågen.
Jag gick uppefter floden med ena ögat på utkik efter gubben och det andra efter vad floden kunde föra med sig. Ett tu tre kommer det en kanot, en riktigt vacker en till på köpet, så där en tretton eller fjorton fot lång och flytande högt på vattnet som en anka. Jag kastade mig i på huvudet från stranden som en groda, med kläder och allt på mig, och gav mig i väg ut till kanoten. Jag väntade, att någon skulle ligga i den, då många brukade göra så för att lura andra, och när man då kom med en båt nästan ända fram till dem, brukade de resa sig upp och skratta ut en. Men så var det inte den här gången. Kanoten hade verkligen kommit i drift ensam för sig själv, och jag klev upp i honom och paddlade honom till stranden. Gubben blir glad, när han får se den här, tänkte jag, för han är värd tio dollars. Men när jag kom i land med honom, syntes inte gubben till än, och när jag paddlade honom in i en liten bäckmynning, som var alldeles överväxt med vildvin och albuskar, kom jag på en annan idé: jag beslöt att gömma honom riktigt väl, och i ställe för att ge mig in i skogen, då jag rymde från gubben, skulle jag fara en femtio mil utför floden och slå läger och stanna för alltid där på något ställe för att inte behöva slita så ont med att gå till fots.
Jag var ganska nära till blockhuset, och jag tyckte, jag hörde gubben komma hela tiden; men jag lyckades ändå gömma den, och så kröp jag i land och tittade försiktigt fram bakom en enbuskdunge, och där var gubben ett stycke nere på stigen, just siktande på en fågel med bössan, så han hade ingenting sett.
Då han kom fram till mig, höll jag på och knoga med att ta upp en laxrev. Han skällde på mig litet för att jag hade sölat, men jag sade honom, att jag hade fallit i floden och att det var det, som hade fördröjt
