få skjuta några fåglar, men så fick jag sikte på ett vilt svin, det hände ofta där på trakten, att svin, som hade kommit bort från bondgårdarna blevo förvildade. Jag sköt den kamraten och tog honom med mig till lägret.
Jag tog yxan och slog in dörren. Jag högg och hackade i den duktiga tag, när jag gjorde det. Jag bar in grisen nästan ända fram till bordet och högg honom i halsen med yxan och lade honom ned på marken för att blöda — jag säger marken, för att det var mark, hårt tilltrampad jord och inga golvplankor. Nå, sedan tog jag en gammal säck och lade en mängd stora stenar i den — så mycket jag orkade dra med mig — och jag började vid svinet och släpade säcken till dörren och genom skogen ned till floden och kastade den i vattnet, och den sjönk, så den inte syntes. Man kunde mycket väl se, att någonting hade släpats fram på marken. Jag önskade, att Tom Sawyer hade varit där, för jag visste, att han skulle ha tyckt om att vara med om sådant här och att han skulle ha tillagt ett och annat av sin egen uppfinning. Ingen kunde göra de så bra som Tom Sawyer vid sådana här tillfällen.
Och så ryckte jag ur mig litet hår och blodade ner yxan riktigt duktigt och smetade fast håret vid yxhammaren och kastade yxan i en vrå. Sedan lyfte jag upp grisen och höll honom mot mitt bröst innanför rockken, så det inte skulle drypa blod av honom, och har honom ett gott stycke nedanför huset och kastade honom i floden.
Nu kom jag att tänka på någonting annat. Jag gick ut och tog upp mjölsäcken och min gamla såg ur kanoten och bar upp den till huset. Jag lade ned säcken på det ställe, där han brukade stå, och rev upp ett hål på botten av den med sågen, för det fanns inte några knivar och gafflar i stugan — gubben gjorde allting med fällkniven, då han skulle laga mat. Sedan bar jag säcken omkring hundra famnar bort över gräsvallen och
