albuskarna öster om huset till en grund sjö, som var fem mil lång och full av vass — och ankor också, må ni tro, när det var deras tid. På andra sidan om den gick det en å eller en bäck ut ifrån den, som var flera mil lång, och flöt ut, jag vet inte varest, men inte var det i floden. Mjölet rann ut genom hålet och gjorde ett litet spår hela vägen till sjön. Jag släppte gubbens brynsten där också, så det skulle se ut, som om det hade skett av en händelse. Sedan band jag ihop rispan i mjölsäcken med ett snöre, så han inte skulle »läka» något mera, och bar honom och min såg till kanoten igen.
Det var nästan mörkt nu, varför jag lät kanoten flyta utför floden under några alar, som hängde ut över vattnet från stranden, och där inväntade jag, att månen skulle gå upp. Jag band fast båten vid en al; sedan tog jag mig en bit mat, och om en stund lade jag mig ned i kanoten för att få mig en pipa rök och fundera ut en plan. De komma att följa spåret av säcken med stenarne fram till stranden, sade jag för mig själv, och sedan dragga efter mig i floden. Och de komma att följa mjölspåret till sjön och gå och snoka utefter bäcken, som går ut ur sjön, för att söka efter tjuvarna, som mördat mig och tagit sakerna. I floden komma de aldrig att leta efter någonting annat än min döda kropp. Det komma de snart att tröttna på och inte bry sig om mig vidare. Det blir utmärkt! Och då kan jag stanna var jag vill. Jacksons ö är ett mycket bra ställe för mig; den ön känner jag mycket väl, och ingen kommer någonsin dit. Och så kan jag ro över till staden om nätterna och se mig omkring, om jag kan komma över någonting, som jag behöver. Jacksons ö — det är stället.
Jag var nu riktigt trött, och utan att jag visste ordet av hade jag somnat. Då jag vaknade, visste jag inte på en stund, varest jag befann mig. Jag satte mig upp och såg mig omkring en smula skrämd. Så kom jag ihåg allt. Det såg ut, som om det hade varit flera mil tvärs
