och sedan gick jag och lade mig; det finnes inte något bättre sätt att döda tiden än att sova, då man är ensam och har tråkigt, för då glömmer man alltihopa.
Så gick det i tre dagar och tre nätter. Ingen omväxling — beständigt ett och detsamma. Men dagen därpå gick jag ut på en upptäcktsfärd nedåt ön. Jag var herre och härskare över den; allt tillhörde mig, så att säga, och jag ville lära känna den hel och hållen, men framför allt ville jag döda tiden. Jag fann mycket smultron, mogna och förträffliga, och omogna druvor och hallon, och det höll just på att bli björnbärskart. Allt detta skulle komma mig till pass längre fram, tänkte jag.
Nåväl, jag gick och strövade omkring på måfå, djupt inne i skogen, tills jag tyckte, att jag inte skulle kunna vara långt från öns spets. Jag hade bössan med mig, men jag hade inte skjutit någonting; jag hade henne med bara till skydd, och jag tänkte skjuta något villebråd närmare till lägret. Här hade jag så nära trampat på en ganska stor orm; han slingrade sig undan genom gräset och blommorna och jag efter honom och försökte få ett skott på honom. Jag skyndade framåt, och så med ens hoppade jag rätt på askan av en lägereld, som rökte ännu.
Hjärtat kom ända upp i halsen på mig. Jag stannade inte ett ögonblick för att se mig omkring bättre, utan fällde ner hanen på bössan och smög mig tillbaka på tå så fort jag någonsin kunde. Litet emellan stannade jag ett ögonblick i det täta lövverket och lyssnade, men jag andades så hårt, att jag icke kunde höra någonting. Jag smög mig undan ett stycke till, och så lyssnade jag igen, och så den ena gången efter den andra; om jag såg en trästubbe, tog jag den för en karl, om jag trampade på en sticka och den gick av, kändes det, som om någon hade skurit min andedräkt i två halvor och jag
