Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
55
ÅTTONDE KAPITLET

endast hade fått den ena hälften, och det till på köpet den mindre.

Då jag kom till lägret, var det inte mycket kurage i mig, men säger jag till mig själv, nu är det inte tid att gå och fundera, så jag har alla mina mojenger ner i kanoten igen, för att de skulle vara ur sikte, och jag släckte elden och strödde omkring askan för att det skulle se ut, som om det vore ett gammalt läger från förra året, och sedan klättrade jag upp i ett träd.

Jag tror jag satt uppe i trädet i två timmar, men jag såg ingenting, och jag hörde ingenting — jag bara tyckte, att jag hörde och såg tusentals saker. Men jag kunde inte stanna där uppe för alltid, så jag klev ned till sist, men jag höll mig inne i den tätaste skogen och var på min vakt hela tiden. Allt jag kunde få att äta var bär och det lilla, som var kvar från frukosten.

Då kvällen kom, var jag riktigt hungrig, och när det blev riktigt mörkt, gled jag därför sakta ut från stranden, innan det blev månljust, och paddlade över till Illinois-sidan — omkring en fjärdedels mil. Jag gick in i skogen och lagade till kväll åt mig, och jag hade nästan beslutat att stanna där hela natten, då jag fick höra ett ljud som trippeti-trapp, trippeti-trapp, och då säger jag till mig själv, att det är hästar som komma, och strax därefter hörde jag människor tala. Jag plockade ned allting i kanoten så fort jag kunde, och så kröp jag genom skogen för att söka ta reda på, vilka det var. Jag hade inte kommit långt, förrän jag hörde en mansröst säga:

»Det är bäst vi slå läger här, om vi kan få tag i ett bra ställe; det är nästan alldeles förbi med hästarna. Låt oss se oss omkring.»

Jag väntade inte på dem, utan sköt ut kanoten och paddlade tyst bort min väg. Jag band fast kanoten på det gamla stället, och beslöt att lägga mig och sova i kanoten.