fot från honom och höll ögonen stadigt fästa på honom. Det började nu bli ganska ljust. Nu gäspade han och sträckte på sig och kastade av sig täcket, och det var — fröken Watsons Jim! Ni kan tro, att jag blev glad, när jag fick se honom. Jag sade:
»Hallå, Jim!» och sprang fram.
Han störtade upp och stirrade på mig med vilda blickar. Därpå föll han ned på knä och knäppte hop händerna och sade:
»Gör mig inte nå' ont — o, gör inte de'! Jag har aldrig gjort någe spöke någe ont. Jag har alltid tyckt om döfolk, å har gjort allt va' jag kunna' för dom. Gå tillbaka ner i floden igen, där ni ska' vara, å gör inte gamle Jim nå'nting, som alltid ha' vari' eran vän.»
Men det dröjde inte länge, förrän han begrep att jag inte var död. O, vad jag var glad över att råka Jim! Nu var jag inte ensam längre. Jag sade honom, att jag inte var rädd för, att han skulle tala om för någon, varest jag var. Jag gick på och talade, men han bara satt där och såg på mig och sade inte ett enda ord. Då sade jag:
»De' ä' full dager nu — låt oss äta frukost. Friska upp lägerelden igen.»
»Va' tjänar de' till att friska på lägerelden igen för att koka smultron och så'nt skräp? Men ni har ju en bössa? Då kan vi få nå'nting bättre än smultron.»
»Smultron å så'nt skräp!» säger jag; »ä' de' så'nt du lever av?»
»Jag ha' inte kunna' få nå'nting annat», säger han.
»Men hur länge har du varit på ön då, Jim?»
»Jag kom hit natten efter se'n ni blev dödad»
»Va' för slag? Hela tiden?»
»Ja, de' ä' riktig sanning.»
»Å ha' du inte haft nå'nting annat än de' där skräpet att äta?»
»Nej, massa Huck — ingenting annat.»
