Men det blev icke mycket sova av för mig — jag kunde inte för alla tankar. Och var gång jag spratt upp ur sömnen trodde jag, att någon hade huggit fast mig i nacken. Sömnen gjorde mig därför inte något gott. Om en stund säger jag till mig själv: »Nej, jag kan inte leva på det här viset — jag måste ta reda på, vem det är, som är på ön utom mig — om jag också skulle dö på fläcken, skall jag ta reda på'et.» Jag kände mig nu genast bättre till mods.
Jag fattade därför paddelåran och gled ut från stranden en famn eller två, och sedan lät jag kanoten driva utför inne i skuggorna. Månen sken så klart, att det var nästan som ljusa dagen utanför skuggorna. Jag gled framåt nära på en timme, och allt var så tyst som en sten och sov gott. Nu hade jag kommit nästan ända till nedre ändan av ön. Vattnet började krusas av en liten svag bris, vilket betydde så mycket som att natten nära på var slut. Jag svängde om kanoten med paddelåran, så att fören kom in mot stranden; därpå tog jag bössan med mig och smög mig i land in i skogsbrynet. Där satte jag mig på en trädstam och tittade ut genom lövverket. Månen lämnade nu sin vakt, och mörkret lade sig som ett täcke över floden. Men om en liten stund såg jag en blek ljusning över trädtopparna och visste då, att dagen nalkades. Därför tog jag bössan och smög mig tyst åt det håll, där jag hade råkat på den där lägerelden, stannande var eller varannan minut för att lyssna. Men huru det nu var, så hade jag inte någon tur, för det tycktes som om jag inte kunde finna rätt på stället igen. Men som det var, så sannerligen fick jag inte se en glimt av elden långt borta bland träden. Jag närmade mig stället sakta och varsamt. Snart var jag nog nära för att kunna ta en överblick, och där låg en man på marken. Jag hade så nära fått slag. Han hade ett täcke omkring huvudet, och huvudet låg nära elden. Jag satte mig bakom ett busksnår ungefär sex
