Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
61
ÅTTONDE KAPITLET

å då skulle jag ge mig ut i vattnet just före dagningen å simma i land å ge mig in i skogarna på Illinois-sidan.

»Men jag hade inte någon tur. När vi va' nästan framme vid övre ändan av den här ön, kom de' en man å gick aktuerut med lyktan. De' va' inte värt att vänta, tills han fick syn på mig, så jag gav mig över bord å simma' till ön. Jag trodde jag skulle kunna landa nästan var som helst, men de' kunde jag inte — stränderna va' för branta. Jag va' nästan vid nedre ändan av ön, innan jag fann ett bra ställe. Jag gick in i skogen å beslöt, att jag inte skulle bry mig om nå' flottar mera, när dom gick omkring å snoka me' lyktan så där. Jag hade min pipa å en kaka pressad tobak å några tändstickor i min mössa, å de va' inte våta, så jag hade de mycke' bra.»

»Å du har således inte haft nå' kött eller nå' bröd att äta hela den här tiden? Varför skaffa' du dig inte några sköldpaddor?»

»Huru skulle jag kunna ta dom? Man kan inte smyga sig på dom och knipa dom. Och huru ska' man bära sig åt för att hitta dom med en sten? Huru kan man göra de' på dagen?»

»De' har du rätt i. Du har naturligtvis måst hålla dig i skogen hela tiden. Hörde du, när dom sköt' me' kanon?»

»Jaa då. Jag förstod att dom sökte efter er. Jag såg dom fara förbi här — jag kika' på dom mellan buskarna.»

Några ungfåglar kommo flygande en famn eller två åt gången och satte sig sedan på en gren. Jim sade, att detta var ett tecken, att det skulle bli regn. Han sade, att det var tecken till regn, när kycklingar flögo på det sättet, och då förmodade han, att det betydde detsamma, när andra ungfåglar gjorde på samma sätt. Jag tänkte söka få tag i några av dem, men Jim ville inte, att jag skulle göra det. Han sade det vara rama döden. Hans