och Jim fann en gammal trasig fiolstråke och ett träben. Remmarna på det voro avslitna, men för övrigt var det ett ganska bra ben, ehuru det var för långt för mig och icke nog långt för Jim, och vi kunde icke finna det andra, fastän vi letade överallt.
Allt sammanlagt gjorde vi således ett riktigt bra kap. Då vi voro färdiga att lägga ut, voro vi en kvarts mil nedanför ön, och det var full dager. Jag lät därför Jim lägga sig ned i kanoten och breda täcket över sig, ty om han satt upprätt, kunde folk på lång väg se, att han var en nigger. Jag paddlade över till Illinois-stranden och drev ned nästan en halv mil på vägen. Nu rodde jag uppåt i spakvattnet vid stranden och råkade inte ut för några missöden och såg ingen. Och vi fingo hem allt i säkerhet.
X.
Efter frukosten ville jag tala om den döde mannen och försökte gissa, huru han hade blivit dödad, men Jim ville inte inlåta sig på det ämnet. Han sade, att det skulle medföra olycka, och dessutom, sade han, kunde han komma och spöka för oss; det var mer sannolikt, sade han, att en man, som inte var begravd, skulle gå omkring och spöka än en som låg nöjd och belåten i jorden. Nåja, det lät ju riktigt förståndigt, tyckte jag, och därför sade jag icke något mera, men jag kunde inte låta bli att tänka på det och önska jag hade vetat, vem som sköt mannen, och varför han gjorde det.
Vi letade igenom kläderna vi hade fått och funno åtta dollars i silver insydda under fodret på en gammal överrock. Jim sade, att han gissade, att människorna i huset hade stulit överrocken, för om de hade vetat, att pengarna funnos där, skulle de inte ha lämnat honom kvar. Jag sade, att rocken kanske hade tillhört den döda
