karlen och att de kanske dödat honom också, men Jim ville inte tala om den saken. Så sade jag:
»Nu tycker du, att de' här ä' riktig god tur för oss, men va' sa' du, när jag tog upp de' där ormskinnet, som jag fann uppe på åsen i förgår? Du sa', att de' betydde den värsta olycka i världen att röra med handen vid ett ormskinn. Här har du din olycka nu! Vi ha kapat åt oss alla de här sakerna å åtta dollars dessutom. Jag önskar, vi hade många så'na här olyckor varenda dag, jag.»
»Åh, var lugn, Huck, min gosse, var lugn. Var inte så tvärsäker — 'de' kommer nog. Minns, att jag säger de': de' kommer nog.»
Och det kom också. De var en tisdag vi hade det där samtalet. Nåväl, sedan vi ätit middag på fredag lade vi oss i gräset på övre ändan av åsen och rökte, men tobaken tog slut för oss. Jag gick till grottan för att hämta mer och fann en skallerorm där. Jag slog ihjäl honom och ringlade ihop honom alldeles naturligt vid fotändan av Jims bädd och tyckte det skulle bli så roligt att se Jim, när han fann den. På kvällen hade jag alldeles glömt ormen, och när Jim kastade sig ned på bädden, medan jag tände ljus, var ormens maka där och högg honom.
Han sprang upp och skrek ända utöver sig, och det första vi sågo, sedan ljuset blivit tänt, var ormen, som hade ringlat ihop sig och var färdig till ett nytt hugg. Jag slog ihjäl honom på ögonblicket med en käpp, och Jim fick tag i farsgubbens whiskykrus och började hälla i sig ur det.
Han var barfota, och ormen hade huggit honom mitt på hälen. Och detta allt kom nu bara därför, att jag var ett sådant dumhuvud och inte kom ihåg, att varhelst man lämnar en död orm, dit kommer alltid hans maka och lägger sig runt omkring honom. Jim sade, att jag skulle hugga av ormens huvud och kasta bort det och sedan flå