likkista och begrovo honom så; åtminstone sade man så, men jag såg det inte. Farsgubben talade om det för mig. Men hur som helst, så kom det alltihopa bara av att han kunde vara så tokig och se på månen på det sättet.
Nåväl, dagarna gingo och vattnet i floden sjönk ned mellan stränderna igen, och nästan det första vi gjorde var, att vi satte en flådd kanin som bete på en av de stora krokarna och satte ut den i floden och fingo en kattfisk, som var så stor som en fullvuxen karl, sex fot och två tum lång och vägde över två hundra skålpund. Vi kunde inte ta upp honom medan han levde, förstås, för han skulle ha kastat oss ända bort till Illinois. Vi sutto där och sågo på, huru han slet och väsnades, tills han drunknade. Vi funno en mässingsknapp i hans mage och en rund boll och en hel mängd skräp. Vi klövo bollen med yxan, och det låg en trådrulle inne i den. Jim sade, att han hade haft rullen länge i sig, då han kunnat få ett sådant överdrag över den, att det blivit en boll. Det var väl den största fisk, som någonsin fångats i Mississippi, tänker jag. Jim sade, att han aldrig sett någon större. Han hade varit värd bra mycket pengar, om vi hade haft honom borta i staden. De stycka sönder en sådan fisk och sälja den skålpundsvis i saluhallen där; varenda en köper sig en bit av honom; hans kött är så vitt som snö och är riktigt gott, då det stekes.
Morgonen därpå sade jag, att det höll på och bli enformigt och långsamt, och jag önskade få någon omväxling på något sätt. Jag sade, att jag hade lust ge mig av över floden och höra mig för om vad som hände och skedde. Det förslaget tyckte Jim om, men han sade, att jag måste fara sedan det blivit mörkt, och hålla god utkik. Då han tänkt på saken en stund, frågade han, om jag inte kunde ta mig några av de där gamla kläderna och kläda ut mig till flicka. Det var också ett gott
