förslag. Vi togo därför och gjorde ett veck på en av kalikå-klänningarna, så den inte skulle vara för lång för mig, och jag vek upp mina byxor ända till knäna och kröp in i den. Jim knäppte ihop den baktill, och den var alldeles lagom stor åt mig. Jag tog på mig bahytten och band till den under hakan, och när en människa då tittade in för 'att se mig i ansiktet, var det alldeles som om hon skulle ha sett genom ett kaminrör. Jim sade, att ingen skulle kunna känna igen mig, knappast på dagen en gång. Jag gick omkring så klädd hela dagen för att öva mig, och till sist redde jag mig riktigt bra, bara med det undantaget att Jim sade, att jag icke gick som en flicka, och han sade, att jag måste låta bli att dra upp kjolen för att komma åt mina byxfickor. Jag gjorde som han sade, och då gick det bättre för mig.
Jag begav mig i väg i kanoten uppefter Illinois-stranden, strax sedan det blivit mörkt.
Då jag kommit en smula nedanför ångfärjans landningsställe, rodde jag över floden till staden, och jag drev med strömmen, så jag kom ända ned till ändan av staden. Det brann ljus i en liten koja, som ingen hade bott i på länge, och jag undrade, vem det kunde vara, som hade tagit sig kvarter där. Jag smög mig dit och tittade in genom fönstret. Det satt en omkring fyrtio år gammal kvinna där och stickade på en strumpa vid skenet av ett ljus, som stod på ett furubord. Jag kände henne inte; hon var en främling, för det fanns inte ett enda ansikte i hela staden, som jag inte kände till. Detta var tur för mig, för jag höll på att bli villrådig: jag började ångra, att jag hade kommit dit, för folk kunde ju kanske känna igen mig på rösten. Men om denna kvinna hade varit i en så liten stad så mycket som i två dagar, kunde hon tala om för mig allt vad jag ville veta. Jag knackade därför på dörren och föresatte mig att inte glömma, att jag var en flicka.
