Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
82
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

karl, han gör de' alltid på de' andra sättet. Å när du kastar på en råtta eller på nå'nting annat, ska' du resa dig upp på tå å räcka upp handen över huvudet så bekvämt du kan å kasta sex eller sju fot på sidan om råttan. Armen ska' du hålla rak ända från axeln, som om han vände sig på ett gångjärn — som flickorna göra; inte kröka handleden å armbågen å med armen förd åt sidan som en pojke. Å kom ihåg, att när en flicka försöker fånga upp någonting i sina knän, så för hon knäna åtskils — hon slår inte ihop dem, som du gjorde, när du skulle ta emot blyklumpen. Jag började på å ana, att du var en pojke, när du höll på å träda på synålen, å jag hittade på de' andra bara för att göra mig säker. Å ge dig nu i väg, Sara Mary Williams George Elexander Peters, till din morbror, å om du råkar ut för nå' obehag, så skicka bud till fru Judith Lofins — de' ä' jag, de' — jag ska' göra va' jag kan för att få dig ur klämman. Följ vägen efter floden hela tiden, å nästa gång du ger dig ut efter vägarna, ska' du ta skor å strumpor me' dig. Vägarna här vid floden ä' steniga, å dina fötter kommer att fara illa, innan du kommer fram till Gosen, tänker jag.»

Jag gick uppför stranden ungefär femtio famnar och sedan vände jag om i mina egna spår och smög mig tillbaka till det ställe, där kanoten låg ett gott stycke nedan för huset. Jag hoppade i och gav mig i väg med väldig fart. Jag rodde så långt upp mot strömmen, att jag skulle komma till övre ändan av ön, och så började jag ro över. Bahytten tog jag av mig för jag ville inte ha några skygglappar. Då jag var omkring mitt i floden, hörde jag klockan börja slå; jag stannade då och lyssnade; ljudet kom svagt över vattnet, men ändå tydligt — elva slag.

Då jag nådde fram till övre ändan av ön, stannade jag inte för att flåsa ut, ehuru jag knappast kunde dra andan, utan dök av in i skogen, dit mitt gamla läger