alldeles för mycket bråttom för att tänka på någonting sådant. Men inte var det klokt av oss att så där lägga allting på flotten.
Om männen komme till ön, tänkte jag, att de skulle finna den lägereld, jag hade tänt och lägga sig och vänta där hela natten, att Jim skulle komma dit. Hur som helst kommo de icke efter oss, och om de icke blevo narrade av att jag tände elden, var det inte mitt fel. Jag spelade dem ett så gott spratt jag någonsin kunde.
Då den första strimman av dagen 'började visa sig, gjorde vi fast vid en »tow-head» i en stor bukt på Illinois-sidan och höggo av bomullsträdsgrenar med yxan och gömde undan flotten med dem, så det såg ut, som om det hade varit ett jordras där. En »tow-head» är en sandbank, på vilken det växer bomullsträd så tätt som pinnarna på en harv.
Vi hade berg på Missouri-sidan och tät skog på Illinois-sidan, och djupaste strömfåran gick på det stället på Missouri-sidan, så vi voro inte rädda för att möta någon. Där lågo vi hela dagen och sågo på, huru flottar och ångbåtar ilade ned utefter Missouri-stranden, och huru de uppåt-gående ångbåtarna kämpade mot den väldiga floden mitt ute på den. Jag berättade för Jim hela mitt äventyr och mitt samtal med kvinnan, och Jim sade, att hon hade huvudet på skaftet, och att om hon hade givit sig ut efter oss, skulle inte hon ha satt sig och vaktat på en lägereld — nej, minsann, hon hade tagit en hund med sig, hon. Nå. varför kunde hon inte säga åt sin man, då, att ha skulle ta en hund med sig? frågade jag. Jim sade att han kunde hålla om, att hon tänkte på det, då männen voro färdiga att ge sig i väg, och han gissade, att de hade gått upp i staden för att skaffa sig en hund och därigenom hade de förlorat tiden, för annars skulle vi inte ha suttit här på sandbanken sexton eller
