sjutton mil nedanför staden — nej, sannerligen hade vi inte då varit tillbaka i samma gamla stad igen. Då sade jag, att jag inte brydde mig om, vad orsaken var, att de inte hade knipit oss, så länge de inte hade gjort det.
Då det började bli mörkt, stucko vi ut huvudet genom de täta bomullsbuskarna och tittade uppåt och neråt och mitt över; ingenting var i sikte; och då tog Jim lös några av de översta bräderna på flotten och byggde oss ett trevligt skjul att krypa in i, då det var för varmt eller regnade, och för att hålla sakerna torra. Jim gjorde ett golv också i skjulet, som höjde sig en fot eller något mera över flottens yta, så att täckena och de andra sakerna inte kunde nås av ångbåtsvågorna. Alldeles i mitten av skjulet lade vi ett omkring fem eller sex tum tjockt lager av jord med en ram runt omkring för att hålla den på sin plats; där skulle vi ha elden i slaskväder eller när det var kyligt, och som skjulet var runt omkring den, skulle ingen kunna se den. Vi gjorde oss en reservstyråra också, för att en av de andra kunde brytas av på en sjunken drivvedsstock eller någonting annat. Vi satte upp en kort, i övre ändan gaffelformad käpp att hänga den gamla lyktan på, därför att vi alltid måste tända lyktan, när vi sågo en ångbåt komma nedför floden, för att han inte skulle styra på oss; men för de uppgående ångbåtarna behövde vi inte ha något ljus, om vi inte såge, att vi låge alldeles i vägen för dem, ty ännu stod vattnet ganska högt och mycket låga bankar stodo ännu litet under vatten, varför de uppåt gående ångbåtarna inte alltid höllo sig i djupaste strömfåran, utan sökte upp späkare vatten.
Den andra natten drevo vi i sju åtta timmar med strömmen, som gick mer än fyra mil i timmen. Vi fångade fisk och språkade med varandra och badade då och då för att hålla borta sömnen. Det var nästan
