Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
87
TOLVTE KAPITLET

att ingen anständig människa gjorde det. Jim sade, att han tyckte, att frun hade rätt till en del och att gubben hade rätt till en del, så att det bästa vore, att vi toge bort från listan två eller tre saker och beslöte, att vi aldrig skulle låna dem mera — då trodde han, det inte var någon orätt att låna de andra. Det där allt talade vi om en natt, då vi drevo nedför floden, och vi försökte besluta oss för vad vi skulle utesluta, antingen vattenmelonerna eller pumporna eller svampmelonerna eller någonting annat. Men inemot dagningen hade vi fått allt avgjort till vår belåtenhet, i det vi beslutat att inte ta vildäpplen och dadelplommon. Vi hade inte känt oss riktigt bra till mods förut, men nu voro vi alldeles lugna. Jag var glad över det sätt, varpå vi hade avgjort saken också, för vildäpplen äro aldrig goda och dadelplommon skulle ännu inte bli mogna på ett par tre månader.

Vi sköto då och då en vattenfågel, som stigit opp för tidig på morgonen eller inte gått till sängs nog tidigt på kvällen. Allt som allt levde vi ganska högt.

Femte natten nedanför S:t Louis fingo vi efter midnatt en svår storm med åska och blixtar, och regnet strömmade ner som ett vattenfall. Vi höllo oss inne i skjulet och läto flotten sköta sig själv. Då blixtarna lyste till, sågo vi framför oss den stora, raka floden och höga, klippiga stränder på båda sidorna. Om en stund sade jag: »Hallå, Jim! Titta där!» Det var en ångbåt, som hade rännt opp på en klippa. Vi drevo rakt ned på den. Vid skenet av blixtarna sågo vi den mycket tydligt. Den låg över betydligt med en del av sitt övre däck ovan vatten, och man kunde klart och tydligt se vartenda skorstensstag, och en stol vid den stora klockan, med en gammal slokhatt hängande på ryggstödet, syntes vid blixtarna.

Nå, som det var så där mitt i natten och stormigt och allting så hemlighetsfullt, kände jag det alldeles på