såg jag där inne en man utsträckt på golvet bunden till händer och fötter, och två män stående över honom, och den ena av dem hade en skum lykta i handen, och den andra höll en pistol. Denne senare riktade pistolen mot huvudet på den på golvet liggande mannen och sade:
»Jag har god lust! Å jag borde de' också, din gemena hund!»
Mannen på golvet krökte sig och sade:
»Nej, kära dig, Bill, gör inte de'! Jag ska' aldrig tala om nå'nting!»
Och var gång han upprepade det, skrattade mannen med lyktan och sade:
»Nej, de' ska' du verkligen inte! Du har aldrig sagt ett så sant ord, de' kan du ge dig den på.» Och en gång sade han: »Hör huru han ber nu! Men om vi inte hade rått på honom å bundit honom, skulle han ha knäppt oss båda två. Å för vad? För rakt ingenting. Bara för att vi stod på vår rätt — bara för de'. Men jag vill lova, att du inte kommer att hota nå'n mer, Jim Turner. Bort med pistolen, Bill!»
Bill svarade:
»Nej, de' blir inte nå' av, Jake Packard. Jag röstar för att göra slut på honom. Gjorde han inte av med gubben Hatfield på samma sätt — å förtjänar han de' inte?'
»Men jag vill inte, å jag har mina skäl för de'.»
»Gud välsigne dig för de orden, Jake Packard! De' ska' jag aldrig glömma, så länge jag lever!» sade mannen på golvet i en halvt gråtande ton.
Packard 'brydde sig inte om vad han sade, utan hängde opp sin lykta på en krok och gick åt det håll där jag låg i mörkret, och vinkade åt Bill att komma med. Jag kröp baklänges så fort jag kunde omkring två famnar, men båten låg över så hårt, att jag inte kunde göra så stor fart; för det de inte skulle komma över mig och knipa mig, kröp jag därför in i hytten
