Hoppa till innehållet

Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
89
TOLVTE KAPITLET

inte skulle tala mer, än som var alldeles oundvikligt, och då skulle vi tala mycket lågt. Blixten visade oss vraket igen just i rätta ögonblicket, och vi fingo fast i en dävert på styrbords sida och gjorde fast vid den.

Här låg däcket högt över vattnet. Vi kröpo i mörkret ned utför det sluttande däcket till babords sida åt hytterna till, långsamt kännande oss för med fötterna och famlade före oss med händerna för att undvika stagena och luckorna, för det var så mörkt, att vi inte kunde se ett spår av dem. Snart hade vi kommit till främre ändan av skalejtet och klättrade opp på det, och nästa steg förde oss mitt framför kaptenens dörr, som stod öppen, och sannerligen se vi inte där nere ett ljus längst in i salongen! Och i samma ögonblick tyckte vi oss höra låga röster, som talade där nere!

Jim viskade och sade, att han kände sig eländigt illa sjuk och ville att vi skulle gå därifrån. »De' har du rätt i!» sade jag och tänkte just ge mig av till flotten, då jag i detsamma hörde en röst säga i jämrande ton:

»Nej, kära ni, gossar, gör inte de'! Jag svär, att jag aldrig ska' säga ett ord!»

En annan röst sade ganska högt:

»Du ljuger, Jim Turner! Du har gjort så här en gång förut. Du vill alltid ha mer än din andel av bytet, å du har alltid fått de' också, därför att du har svurit på, att du skulle tala om de', om du inte fick de'. Men den här gången har du sagt de' precis en gång för mycket'. Du ä' den uslaste, mest förrädiska hund i hela detta land.»

Jim hade nu begivit sig av till flotten, men jag brann av nyfikenhet och sade till mig själv: Tom Sawyer skulle inte ha dragit sig ur spelet nu, och det vill inte jag heller; jag skall se vad man har för sig här. Så lade jag mig ned på händer och fötter i den smala gången och kröp akterut i mörkret, tills det var ungefär bara en hytt mellan mig och mitten av salongen. Då