grundlagsändring, eller att statsråden skulle deltaga i stortingets öfverläggningar, men att konungen deremot skulle hafva rätt att, när han funne det nödigt, upplösa stortinget och påkalla nya val, då svarade stortinget nej, och dermed måste han låta och lät sig ock nöja.
Men hr Sverdrup lefver i den inkonstitutionella och irriga föreställningen, att stortinget är det samma som norska folket. Sanningen är dock, att det norska folket genom Grundloven satt i stället för sig icke en, utan två representanter: åt den ena har det lemnat lagstiftnings- och beskattningsmakten, åt den andra den verkställande (udøvende) makten. Den förra är stortinget; den senare är Kongen. Begge äro lika berättigade. Ingendera för sig representerar till fullo folket, utan endast begge tillsammans. Med denna lagligen riktiga och sunda uppfattning af stortingets betydelse kan man ej glömma, att konungen, när han skall bifalla eller afslå en grundlagsändring, har att iakttaga ej allenast sin egen dynastis, utan äfven det norska folkets sannskyldiga bästa, öfver hvilket han fullt lika mycket som stortinget är satt till en väktare. Folket har genom Grundloven (regeringsformen, »Constitutionen», »statsformen»), ej för framtiden
