Orsaken till explosioner å lokomotivpannor såväl som å ångpannor i allmänhet är ett i förhållande till pannans styrka för högt uppdrifvet ångtryck, härledande sig antingen från tillfälligtvis otjenstbara säkerhetsventiler eller från för lågt vattenstånd i pannan. Säkerhetsventilernas läsning af sig sjelfva bör ej ega rum under vården af en kunnig och omsorgsfull lokomotivförare, men hvad som ej är utan exempel är, att lokomotivförare sjelfva, genom att antingen gifva säkerhetsventilerna större belastning än de böra hafva eller rent af genom fastläsning af balancerna, hindra dem att göra tjenst. Den lokomotivförare, som förledes till detta fel, inser hvarken den fara han härvid sjelf löper, ej heller det ansvar för hela tåget han derigenom ikläder sig. Om också pannan möjligen för den gången kan emotstå den högre tryckningen, kan t. ex. en oförmodad visad stoppsignal, som alltid antyder fara och som derföre bör taga hela hans uppmärksamhet i anspråk, komma honom att i sin oro öfver anledningen till stoppningen glömma sitt oförståndiga tilltag tills det är för sent att undvika den värsta af alla här ifrågavarande olyckshändelser. Den som härtill gör sig skyldig, bör, äfven om ej någon skada för tillfället förorsakats, icke allenast skiljas från sin befattning utan ock ställas till ansvar inför lag.
Explosioner i följd af bristande vatten hafva sin orsak deruti att taket af eldstaden äfvensom tuberna glödga, då de icke äro omgifna af vatten. Då man besinnar att kopparplåten i inre eldstadens tak och väggar vid rödglödgning förlorar 56 af sin styrka, inser hvar och en, att redan det vanliga ångtrycket kan vara tillräckligt att sönderspränga den, men hvilket med ännu större visshet kan antagas inträffa, om ångtrycket höjes, hvilket sker, om, då vattenbristen härleder sig från lokomotivförarens eller eldarens försummelse, dessa tro sig godtgöra denna genom att påskynda inmatningen af vatten, hvarvid den betydliga
