jungfrur i samma träsort. De trippade så lätt öfver Resedamsbrücke, oaktadt deras fötter visst icke voro onaturligt små, och de talade om konst och om sångaren Wachtel och läspade »famos», när man frågade hvad de tyckte om Casper på Thaliateatern, Frederike Gossmann och ett nytt sidentyg hos Röper & Messerschmidt eller en fin toilettepjes hos Weslig & Frelsen, kända firmor på den tiden.
På Jungfernstieg trippade också unga tjenstflickor, rätt vackra på min ära, rödlätta och välfödda, med koketta, hvita tyllmössor, starkt kolorerade, blottade armar och en stor röd schal, ganska smakfullt draperad öfver den lilla korgen, som kanske var tom, kanske innehöll en och annan »Bratwurst».
Och den i Hamburg under flera decennier bekanta husmäklaren i den eviga, svarta fracken och med den evigt hvita pappersrullen, som tittade fram mellan fracken och västen, hörde äfven till de figurer, som lifvade gamla Jungfernstieg och aldrig en enda dag saknades der.
— Har ni varit på börsen? — var det första, som en hamburgare då för tiden frågade en främling, för hvilken han önskade framställa sin stad i den bästa dager.
— Känner ni till vårt kloakväsende? — var den andra frågan.
— Har ni sett husmäklaren? — var den tredje.
Den evige husmäklaren återsåg jag sedan alltid, då jag hvarje vår flanerade på Jungfernstieg. Att han någonsin skulle dö, kunde en hamburgare icke föreställa sig, åtminstone borde han väl lefva så länge Hamburg ännu är Hamburg och har några
