var tillräckligt kändt och aktadt, ej blott i Hamburg utan ock på alla de platser, med hvilka den stora handelsstaden stod i beröring.
Under den varma årstiden tillbragte familjen vanligtvis sina lediga stunder i den stora och svala förstugan, men ifrågavarande lördagsafton hade herr Schmidt med fru och dotter förflyttat sig till en täckt veranda, som låg utanför fröken Elises rum åt den breda kanalen, hvilken flöt nedanför Alter Wandrahm och på hvilken Gustaf Blom sett »sjöröfvaren» föra bort den sköna fröken. Det stora Schmidtska huset sträckte sig nämligen med ena sidan nedåt Doves Fleth, den omnämnda kanalen.
Denna kanal var, liksom de flesta öfriga i Hamburg, af föga inbjudande utseende. Ett trögt och orenligt vatten vältrade sig fram mellan höga, orappade tegelstenshus och bofälliga korsverksbyggnader, af hvilka några visserligen voro boningshus med ingångar från de kringliggande gatorna, men de flesta endast magasiner alla våningarne igenom.
Man kunde onekligen välja en vackrare lokal, då man ville njuta af aftonsvalkan en sommarqväll, men Johann Gottschalk Schmidt älskade en sådan der äkta »Hamburger-Fleth», och ju flera pråmar, båtar, jollar och farkoster af mångahanda slag, han såg röra sig på det gyttjiga vattnet, desto bättre kände han sig till mods. Då såg han lifvet flyta kraftigt och raskt genom de stora ådrorna, såsom han kallade Hamburgs kanaler, och raskare strömmade då blodet genom hans egna ådror. Han var hamburgare till lif och själ och satte sin fädernestad främst bland jordens alla städer.
— Här är oss ju godt att vara, Luise? — sade
