Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99

herr Schmidt, tog ett ögonblick pipan från läpparne och vände sig till sin hustru, hvilken med ett fruntimmershandarbete satt vid hans sida och blickade öfver Doves Fleths gråbruna vatten.

— Ja, här är det rätt godt en så vacker sommarafton, — sade den milda fru Luise, hvilken under de sednaste tjugo åren, det vill säga sedan hon såsom brud drog in i detta hus, aldrig haft någon tanke, som varit motsatt Johann Gottschalk Schmidts.

— Det är det vackraste på jorden, — bekräftade herr Schmidt och betraktade med välbehag sju stora, fullastade pråmar, hvilka, förda af kraftiga arbetsmän, flyttade sig allt närmare kanalens mynning för att till stora hamnen och de der väntande skeppen bära en mängd varor, som firman Schmidt, Schmidt & Schmidt exporterade till aflägsna länder. — Jag vet åtminstone icke hvar man kan få se något jemförligt med detta. Eller hvad tror du, Elise?

— Min far, det vet jag icke, — svarade Elise med en röst, hvilken klingade lika behagligt, som uttrycket i det vackra ansigtet och den milda glansen i de blå ögonen var förtjusande. — Jag har ju aldrig sett något annat än hvad man får se i Hamburg.

— Icke jag heller, — återtog herr Schmidt, — och det är mig alldeles nog. Mina skepp fara på jordens alla haf, mina förbindelser sträcka sig till jordens alla länder och mitt hus är kändt lika väl i det nordligaste af Nordamerika som vid Afrikas sydligaste udde, men jag behöfver icke röra mig ur fläcken. Jag stannar helt lugnt vid Alter Wandrahm och derifrån låter jag mina batterier spela.